Såg lite på en dokumentär igår om barn som var minivuxna, ganska sorgligt och tragiskt tycker jag. Varför kan inte barn få vara barn?
Det var småtjejer som uppfostrades till att bli kändisar, modeller, 12-åringar som tränades i företagande etc. etc.
Det var förstås föräldrarna som uppmuntrade sina små telningar till att bete sig som miniversioner av sig själva. Men varför?
Ett av argumenten är att det är ju bra att börja med saker i tid om man ska komma nånstans. Jag vet inte jag. Är det ett sånt roligt samhälle att leva i?
Ett där man tvingar in sina barn i olika banor och ger dem färdiga tankemönster när de är så små att de inte kan göra motstånd.  Hmmm, det känns lite som en renässanstanke, barn är som oskrivna blad alltså är det bäst att fylla dem med något vettigt innan det är för sent. Själv tror jag inte på den tanken. Jag inbillar mig att för att bli en självständigt och fritt tänkande människa måste man ha ett stort mått av fritt spelrum för sina tankar och idéer, att pressas in i en mall och drillas och tränas till fulländning må kanske skapa genier men blir det lyckliga genier?
Nä, nu blir det kaffe för min del, det är svårt att sitta och fundera på tom mage.