Tack Belinda Olsson för bra krönika idag!

Om jag nån gång föder ett barn till så tänker jag inte amma. Bara för att! Jag tyckte det var en enda lång pina att amma. Nåt jag aldrig mer kommer vilja vara med om.

 Kommer ihåg med skräck hur jag satt i sängen och det knöt sig i magen på mig så fort min lilla skrutta började pipa och jag visste att det var amning på schemat.

Och jag kommer ihåg hur fasansfullt ont det gjorde, som att få bröstvårtorna bortskurna med en trubbig brödkniv.

Och jag kommer ihåg hur hemsk jag kände mig som mamma som nästan tyckte illa om mitt barn bara för att jag var tvungen att amma. 

Och jag kommer ihåg när jag var tvungen att åka in till akuten med hög feber och fick suga ut en hel del var ur mitt inflammerade bröst. (Enligt BVC var det bara en vanlig mjölkstockning och bästa receptet för att bota den var förstås att AMMA!)

Men visst fungerade det. Produktionen var det inget fel på, tvärtom! Jag läckte som ett såll, blötte ner tröjor, sängkläder, allt som kom i min väg och var en riktig storkonsument av bröstmjölksskydd som jag fick byta jämt och ständigt. Och ungen åt som en häst och gick upp ordentligt i vikt. Den enda som led var jag.

Jag erkänner villigt att det var en enorm lättnad den dagen jag fick börja jobba och lämna över matandet till pappan. Vilken enorm frihet! Att slippa styras av sina sprängande bröst.

Så jag säger, Amning, nej tack!