Ibland förundras jag över hur minnet fungerar. En liten, liten detalj kan sätta igång en lavin av minnen. När jag svarade på frågorna här nedanför skrev jag espressokokare som användbar pryl och helt plötsligt slungas jag tillbaka i tiden till den dagen då min dotter föddes. Det var ju ändå snart tre år sedan men nu blev det glasklart. jag kommer ihåg vissa detaljer som om en film snurrar omkring i huvudet.

Jag vaknade av att vattnet gick, klockan var väl runt 6 på morgonen den 2.a januari, det var kolsvart och snöstorm ute. Precis innan vattnet gick vaknade jag och kände som ett knäpp inne i magen, sedan blev det lite blött. Det sjuka är att jag visste inte om det var fostervatten eller inte. Man förväntar sig ju att det ska vara som på film, att det forsar fram och det inte är någon tvekan om vad som är på G men jag var osäker.

Jag hade hört eller läst någonstans att det skulle lukta som sperma eller havsvatten men fläcken i sängen luktade ingenting, inte kiss heller så jag blev lite mer säker på att jag inte hade kissat på mig. Tvekade lite över om jag skulle väcka C eller inte (det vore ju pinsamt att väcka honom om det bara var så att jag hade kissat på mig) men väckte honom ändå med informationen att det kunde vara så att vattnet hade gått.
Sen gick jag på toaletten.

Värkarna startade ganska omgående men det tog ett tag innan jag förstod att det var värkar det handlade om, först kände jag mig mest bajsnödig (lite som man kan känna när man har svår mensvärk) men det kom inget förstås, det var dock ganska skönt att sitta på toaletten när värkarna kom.

Efter mycken tvekan ringde jag iallafall förlossningen för att höra efter vad som var meningen att hända nu, barnmorskan som svarade var cool och sa att det skulle säkert dröja många timmar än innan det var dags och att jag skulle passa på att äta och vila men att jag kunde ringa igen om värkarna började komma regelbundet eller om det skulle komma mer vatten, förresten var hon tveksam till om det var vattnet som gått eftersom det inte direkt forsade utan bara kom då och då i små skvättar.

Så jag gick ut i köket och började fixa kaffe (i espressobryggaren på spisen)  och rosta bröd. Vid det laget kom värkarna ofta och var rätt starka, varje gång det kom en var jag tvungen att stanna upp och stå dubbelvikt en stund, det medförde att kaffet kokade över och det blev en brun fläck på spisen (som fanns kvar när vi kom hem från BB ett par dar senare)  Det blev inte mycket frukost för mig den dagen.

C såg på mig att jag hade ont men jag bedyrade att det inte var nån fara (jag var ju övertygad om att jag hade minst 20 timmars outhärdlig smärta framför mig så jag tänkte inte klaga i första laget) Jag vägrade ta tid på värkarna eftersom jag tyckte att de kom alltför oregelbundet och dessutom höll de ju inte i sig en minut som jag hade hört att de skulle göra om det var på riktigt.

C mer eller mindre tvingade mig att ringa förlossningen och säga att vi var på väg, barnmorskan sa att vi var välkomna och han gick ner och började värma upp bilen (det var säkert 20 minusgrader ute).

Halv åtta åkte vi vägen mot Huddinge sjukhus. Det var både otroligt spännande, nervöst, pirrigt och läskigt. Det snöade och var mörkt och jag försökte att verkligen inte visa hur ont jag hade när vi åkte den slingrande smala vägen genom skogen. Jag ville absolut inte att C skulle köra för fort och krocka med en mötande lastbil eller nåt annat obehagligt.

Klockan åtta ringde vi på klockan till förlossningen och kvart över tio såg lilla skruttan Lea världens ljus.

Tänk vilka associationer som kan sättas igång av en helt vanlig espressokokare...


stolta föräldrar med två dagar gammal bebis