Läste en otroligt intressant debattartikel i resumé (har inte hittat den på nätet så jag antar att den bara finns i pappersversionen). Den handlade iallafall om poprasismen, rasism som trend och hur enkelt det är att kategorisera människor.

Jag citerar
"i kulturmedierna reduceras invandraren till någon som kommer från förorten, som får berätta om sig själv i egenskap av biologisk och geografisk varelse. Han eller hon representerar sin roll"

Man kan även vända på det och tänka att förorten också alltid representerar sin roll i medierna. Talesmannen eller kvinnan för förorten är alltid en ung invandrad, diskriminerad, man eller kvinna med musikintresse (ok inte alltid men ofta, väldigt ofta) Hur många gånger är det blonda Lars som får vara representant för kriminaliteten i Sverige? Eller astråkiga Hamid som får visa upp bilden av en småborgerlig företagare? 
Att sätta streetstämpeln på unga invandrare i förorten verkar vara ganska lätt för kulturmedierna och även av till exempel Gringo som jag inte tror har som mål att tradera rasistiska föreställningar (det vet väl alla att i hooden lyssnar man på hip-hop och utövar grafittikonst) men vad är det som gör den stämpeln mindre rasistisk än de gamla föreställningarna att svarta har rytmen i blodet ? Jag bara undrar...

Förorten är platsen för de fattiga, utsatta, outbildade,  invandrarna och socialfallen. Förorten får visa upp det misslyckade, samhällets baksida.  En plats som de flesta vill fly ifrån eller överösa med generösa INTEGRATIONSPROJEKT. För det är rätt synd om förorten när man tänker efter. De stackars invandrarna, de arbetslösa, socialfallen, de alkoholiserade. Känns det igen? Det är nidbilden av förorten. En bild som kanske stämmer in på vissa, men långt ifrån alla förortsbor.

Det pratas väldigt sällan om förorten som enbart en plats, där det förvisso finns både fattiga och kriminella men även barnfamiljer, ensamstående, ungdomar och gamla, invandrade eller ursvenska. Privilegiet att vara mångfacetterad är fortfarande förbehållet innerstaden och förorten blir gång på gång förortEN med stort EN.

Om förorten ständigt framställs som en plats man helst vill fly ifrån, och bilden ibland kompletteras med känslan att det är viktigare att det finns sjutton bankomater på Stureplan än två i Handen så är det kanske inte så konstigt att de som kan väljer att flytta därifrån? Jag tycker det är tragiskt att det ska vara så. Det borde inte behöva vara så och fler och fler verkar få upp ögonen för att det kanske faktiskt är värt att satsa även på förorterna. Men det känns som om det är en läng väg kvar tills det anses ok att bo i en förort, ok på riktigt alltså.

Därför tror jag att projekt som slummer behövs...