Att skriva krönika är visst en stor grej. Krönikörer vimlar det ju av lite överallt och alla mänskor vill ju vara krönikör nuförtiden. Ungefär lika många som vill bli kändisar eller sitta i morgonteves tycka-till-paneler. Så även jag.  

Jag såg med nyfikenhet fram emot föreläsningen som skulle ta mig till mitt mål, eller åtminstone en bit på väg, att bli en sån där som skriver vassa och inspirerande krönikor.

Overheadmaskinen surrade. Det tog et tag, som det alltid gör, att ställa in skärpan på den. Vad som visades har jag inget riktigt minne av, men jag är säker på att det var exempel på såna där lysande och bra krönikor. Eller så var det tvärtom, avskräckande exempel. Jag kommer som sagt inte ihåg.

 

Rasp, rasp. Nyinköpta bläckpennor i nyöppnade block. Här ska antecknas! Vad är skillnaden mellan ett kåseri och en krönika? Attans att jag inte lyssnade bättre! Kåseri låter som något lugnt och fridfullt som man avhandlar i en hängmatta, något för farbror Melker i Saltkråkan. Han kanske var kåsör? Om jag inte minns fel så arbetade han med skrivande på något sätt i alla fall. Författare kanske? Finns det förresten människor som skriver kåserier längre? Kåseri. Det låter gammalt.

 

Sedan fick vi läsa en krönika av Linda Skugge. Den där omdebatterade, där hon beskrev Björn Ranelid och hans läppglansinsmorda mun. Fast han hade inte läppglans, det kommer jag bestämt ihåg att han försvarade sig mot i en soffa i Nyhetsmorgon. Efter den gången kan jag inte tänka på Björn Ranelid utan att fundera på det där med hans läpp. Varför hade han komplex för den?

 

Nåja, tillbaka till Linda Skugge. Förutom den där konstiga beskrivningen av Björn Ranelid så var det en förfärligt tråkig text. Fast jag tror det var meningen att man bara skulle läsa början, men hur lätt är det? Har man redan börjat kan man väl läsa ända till slutet. Jag kommer faktiskt inte ihåg något annat av krönikan än just den där början, och att jag tyckte Linda Skugge verkar vara en bitter stackars människa. Fast den bilden hade jag kanske redan innan jag läste krönikan. Saker flyter liksom ihop.

 

Men hur ska jag kunna skriva om den där föreläsningen utan att skriva om uppgiften vi fick? Det går ju inte.

 

I vilket fall som helst så blev det som det blev. Jag hade en tanke om den där krönikan i huvudet men den kom liksom aldrig fram. Det var så många saker som stod i vägen för orden. Nej – gör inte så! Enligt reglerna, till punkt och pricka. Driv en tes, ethos, pathos och logos, ta ställning, men skriv för helvete inte folk på näsan!

Jag blir nog aldrig nån krönikör tänkte jag.