Allting går så rasande fort hela tiden.
Min tid på den fackliga tidningen börjar lida mot sitt slut. Tråkigt men skönt samtidigt.
Jag kan inte säga annat än att jag trivs med mina kollegor, men det är jobbigt att hela tiden skriva saker som jag inte riktigt står för. Jag kan inte alltid ta det fackliga perspektivet utan att tänka efter vad jag själv egentligen tycker.
Jag har fortfarande inget nytt jobb men en hel del valmöjligheter. Egentligen är jag inte så orolig, det löser sig alltid på ett eller annat sätt.
Frågan är vad jag vill göra.
Vill jag ha ett jobb vilket som helst för inkomstens skull eller vill jag göra det jag är bra på? Det hela borde kunna gå att kombinera.

Jag längtar efter ett slags lugn.
I morse när vi promenerade till dagis kände jag det för en stund. En minuts ostörd sinnesfrid då jag enbart existerade i ögonblicket, nuet.
Himlen var blå, solen sken och luften var sådär klar och kall som den brukar vara på hösten. Hösten. Min absoluta favoritårstid. Efter den kvalmiga, långsamma sommaren som i och för sig alltid är värd att njuta av men som är njutbar just för att det finns ett slut på den.
Jag vill ha höst i min själ.


Såhär såg det ut utanför huset förra hösten...