Inte mitt liv, men kanske min tillvaro. Det är så oerhört energikrävande att vara på ett sånt här kallt ställe hela dagarna. Inte bara är det kallt rent fysiskt (sitter och huttrar hela tiden) utan det är själsligt kallt. Jag får ångest (läs nedan) bara av att tänka på att jag måste genomlida ännu en dag här.

Folk är inte otrevliga, tvärtom. Men det är en artig, kylig och totalt opersonlig trevlighet som gör mig trött. De äter aldrig lunch tillsammans, de fikar nästan aldrig tillsammans, de pratar nästan aldrig om något annat än jobb.

Och som idag när vi satt och drack kaffe en stund var det någon som påpekade att vi hade fikat fasligt länge (säkert en kvart!). Sådana små pikar och kommentarer är det hela tiden, som om allt är en tävling om vem som har mest att göra, vem som jobbar in lunchen flest dagar och vem som alltid jobbar över en kvart.
Jag står inte ut!!!

Och nu skulle jag bara vilja åka hem, ta ett varmt bad och lägga mig i soffan och glo på TV, men istället blir det städning av gamla lägenheten. Jag ber till Gud att det går fort.

Är det konstigt att man blir sjuk??