Ibland blir jag så frustrerad. Det är då jag brukar vräka ur mig mina haranger om att folk är dumma i huvudet och att världen skulle bli bättre om alla började tänka själva. Jag blir arg för att jag ser orättvisorna men inte några lösningar. För att hela mänskligheten är så jävla cynisk och att principen jag-själv-först verkar ha upphöjts till statsreligion. Solidaritet är ett fult ord.

Jag måste försöka förklara (för mig själv) vad det är jag blir så arg över. Jag tror det har att göra med konsumtionssamhället. Istället för att göra saker konsumerar vi. Och jag är inget undantag från den regeln, snarare tvärtom, jag blir lycklig av att köpa saker. En ny taklampa, eller ett par jeans, det ger mig tillfredsställelse.

Men jag tycker ändå det är tragiskt att säkert 90 % av alla svenska vardagsrum är möblerade efter TVns placering. Att det är så enkelt att bara sitta och lyssna på vad någon annan har tänkt ut istället för att faktiskt tänka, diskutera, debattera själv. Det är därför tidningarnas krönikörer står så högt i kurs, de sköter tänkandet åt oss, och vi kan istället för att tänka själva ägna vår tid åt att kommentera andra människors tankar.

Varje vecka blir vi matade med nya samtalsämnen, fågelinfluensa, melodifestival eller VDarnas löner, det är bara att välja från en prydlig meny. Vad är dagens? Milosevics mystiska död. Ok jag tar den och Carolas frisyr till efterrätt tack!

Istället för att spela och sjunga själva sitter vi vid våra burkar och tittar på melodifestivalen. Eller i bästa fall åker på någon festival och tittar på andra som spelar samtidigt som vi dricker öl. Men det är fortfarande någon annan som agerar åt oss.

Sedan läser vi om vilka kläder Ebba von Sydow tycker att vi ska köpa och går till närmsta H&M och inhandlar uniformen. 

Allt detta marscherande och TV tittande gör mig trött. Jag orkar inte. jag skulle vilja hitta mig själv nånstans i allt det här men jag kan inte, för då måste jag stanna upp och tänka lite. Och jag har inte tid att stanna upp. Herregud, jag är ju snart 30 år och har aldrig haft ett riktigt jobb (som jag trivts med). Det verkligen skriker misslyckad om mig eller hur? Bäst att jobba på lite till så kanske jag hinner med att uppnå något innan det är för sent.

Så jag trampar på, läser min metro, tittar på TV, lyssnar på musiken och dricker en öl varje fredag. Får lite ångest varje gång jag tänker att snart är det dags att söka jobb, men orkar inte direkt göra något åt det. Intalar mig själv att en och en halv termin är en rätt lång tid och stoppar huvudet i sanden ännu en stund.
Ibland funderar jag lite över livet och så blir jag arg. Men det är jobbigt att vara arg så det går över ganska fort. Man måste ju ändå på något sätt uthärda sin tillvaro i världen och då kan man ju inte gå och vara arg hela tiden. För det hjälper ju inte.

Vart vill jag komma? Jag vet faktiskt inte. Kanske till att vi är jävligt passiviserade allihop. Att allt detta konsumerande gör oss till trötta robotar som även om vi ibland vill utföra stordåd inte orkar eftersom vi är så upptagna med allt konsumerande (shoppa, TV, jobba, sova) att vi inte har någon energi över till att göra saker vi verkligen vill.

Så, nu kanske jag kan koncentrera mig på min uppsats en stund