Jag vet att det verkar som om jag tycker synd om mig själv, men så är det inte.
Ibland känner jag bara en sån jävla maktlöshet som gör mig helt paralyserad. Alltså att jag inte har kontroll över vad som  händer och att min framtid egentligen inte ligger i mina händer utan till stor del är beroende av olika saker som jag inte kan påverka.

Visst fattar jag väl att alla har makt att påverka sitt eget liv, men det verkar ändå som om vissa får kämpa jävligt mycket mer än andra för att få det som de vill.
Jag vet ärligt talat inte om jag orkar kämpa.

Kanske skulle jag bara bli lycklig om jag nöjde mig med att jobba på posten. Förutom att jag skulle få leva med vissa jobbarkompisars pikar om att jag inte skulle tro att jag kunde "bli något". Det är väl inte fel att ha ett vanligt trist, lågavlönat jobb om man har andra intressen vid sidan av?
Fast jag vet hur dåligt jag mådde innan jag slutade. Och hur dåligt jag mådde i somras, och hur dåligt jag kommer må i sommar eftersom jag inte har hittat nåt annat sommarjobb.

Men jag vill inte vara beroende! Beroende av vad någon annan tycker och tänker. Beroende av att någon ska förbarma sig och ge mig ett jobb. Beroende så jag får stå där med mössan i handen och känna tacksamhetsskuld över att jag fick ett jobb. Beroende av nån jävla konjunktur, samhällsekonomi eller vad fan som helst!

Lite extra arg blir jag när jag läser om den gamla 70-tals feminismen. Tanterna som trodde på nånting, som kämpade för jämställdhet, som snackade om systerskap. Vad gör de idag?
Sitter i sina avbetalda miljonvillor, på sina chefspositioner och anställer unga medelklasskillar, eller tjejer utan barn. Dricker sitt bag-in-box och läser kultursidorna i DN.
De skulle behöva byta plats med en ensamstående mamma i en dyr hyreslägenhet i Rågsved, sen kanske de skulle komma ihåg vilka de en gång var.

Jag vet att det låter bittert, men jag är inte bitter över min egen situation. Jag är arg, förbannad över att samhället ser ut som det gör! Över att kvinnor fortfarande ses som mindre kompetenta. "Kvinnor ska inte kvoteras in, de ska tas in på sin kompetens" (alltså är andelen kvinnliga VDar lika stor som det finns andel kompetenta kvinnor).

Jag är jävligt sur på att det inte längre går att utbilda sig och få ett jobb utan att 90% av alla jobb tillsätts genom kontakter, finare uttryckt nätverkande. Att den bästa chansen att få ett bra liv är att se till att födas in i rätt familj. Att skolan blir mer och mer segregerad i takt med att de som har mycket kan välja och de som inte har något får ta det de blir tilldelade.

Jag är förbannad över att en berusad kvinna som blir våldtagen fortfarande får skylla sig själv. Över att en kvinna måste försvara sina sexuella vanor när hon blivit sexuellt utnyttjad. Över att det är ok att våldta en 13-åring om hon "ser ut som" 16.

Jag är skitarg över att medierna som borde ägna sig åt upplysning och kritisk granskning hellre sysslar med att prata om vem som hade fulast kläder i melodifestivalen och haussa upp hysterin kring en jävla fågelsjukdom! Att ett uruselt program som Big Brother som går ut på att kolla på puckon som sitter och röker på en altan får gå på bästa sändningstid eftersom blonda tjejer med silikonbröst säljer!

Nu orkar jag inte vara arg mer, dags att sticka huvudet i sanden ännu en dag