Krönikör

Jag antar att jag nu med gott samvete kan kalla mig krönikör. Fast jag vet inte om det är bra eller dåligt? Ibland tröttnar jag som fan på mina egna åsikter. Här är iallafall min senast publicerade krönika.
Finns att läsa i senaste numret av Sekotidningen.


Behåll ert dåliga samvete! (det är inte jag som satt rubriken)


Så var sommaren över. Regnigt , tråkigt och grått. Inte alls lika många trevliga middagar som förväntat, ingen solbränna och inga sköna vinkvällar på balkongen. Den ena efter den andra i min bekantskapskrets börjar antingen berätta om sina underbara semesterveckor i Grekland eller sina planer att resa bort till hösten.

Alltså börjar även jag se mig omkring efter en charterresa. Kanske Kanarieöarna i oktober, eller varför inte Thailand över jul och nyår?


Tills samvetet kommer ikapp mig. Charter har ju gått från att bara vara töntigt och medelsvensson till att betraktas som den värsta miljösynd man kan begå. Summan av de miljöförstörande utsläpp som produceras av flygplan på väg till varmare platser, vitare stränder och godare mat är svindlande. Och där står jag med mitt dåliga samvete. Hur kunde jag ens tänka tanken?


Men är det inte lite underligt ändå? Att precis när det har blivit så biligt att resa att även en låginkomsttagare har råd att byta den regniga svenska sommaren mot en vintervecka i Thailand, eller tillbringa en romantisk weekend i Paris då blir dessa aktiviteter något man bara ägnar sig åt om man inte vet bättre.

Och lika underligt är det att de som oftast påpekar hur illa det är är samma personer som i åratal åkt utomlands två gånger om året och som inte drar sig för att plocka frekwent-flyer-poäng på sina livsviktiga affärsresor. Den övre medelklassen har råd att köpa sig fria med en extra miljöavgift när de reser. Vi andra får bara skämmas.


Det är ungefär samma logik som får priviligerade västerlänningar att sucka om världens undergång när kineserna börjar köpa bil, samtidigt som de gnäller om vägtullar eller höjda bensinpriser.

Själv åker jag kollektivt, sorterar sopor och har varit på sammanlagt tre charterresor i hela mitt liv.


Den första resan räknas inte eftersom den gick med tåg ner till Italien. Min pappa var lokförare så det blev förmodligen billigast så även om det var en pina att som femåring spendera fyra dygn på ett tåg som på den tiden inte ens hade luftkonditionering.


Nästa resa utspelade sig i Bulgarien 1989, innan murens fall. Och visst var det varmt! Det var faktiskt värmerekord den veckan så jag höll mig mest inomhus, badade i så kallt vatten som möjligt i hotellbadkaret samtidigt som resten av resenärerna höll på att gå under av en ovanligt elak magsjuka.


Den sista resan gick till Ibiza när jag som 19åring lyckats skrapa ihop tillräckligt mycket pengar på mitt McDonaldsjobb för att ta en obetald semestervecka och åka till partyparadiset. Konstigt nog är minnena från den veckan något suddiga.


Därför ber jag om dispens denna gång. En veckas sol och värme och grekisk sallad är allt jag begär. Och medelklassen kan behålla sitt dåliga samvete.





Krönika

Nu är tidningen ute så nu kan jag lägga upp den första krönikan även i bloggen. (Det är inte jag som har satt rubriken)

Jag gör gärna tråkiga saker
För inte så länge sedan kom regeringen med sitt beslut om rabatt på hushållsnära tjänster.
Jag får erkänna att regeringens så kallade arbetslinje både roar och skrämmer mig. Roar eftersom verklighetsförankringen är fullkomligt frånvarande och skrämmer eftersom det faktiskt är på riktigt.
Jag har egentligen inget emot att man kan köpa sig tjänster som matlagning, städning, disk eller tvätt. Men det har man väl alltid kunnat? Att sedan de rikaste ändå inte har lust att betala vad det kostar att ha en liten piga hemma är ju ett annat problem. I vilket fall som helst lär det ju fortfarande vara billigare att betala svart än vitt.
Men Nyamko Sabuni försöker ändå övertyga oss andra att det är en reform som är till för den stora massan. Nu ska vi alla kunna köpa oss lite hemjälp till ett överkomligt pris. Inte för att städning är en tråkig syssla eller för att en professionell fönsterputsare gör jobbet bättre utan för att vi ska kunna jobba mer.
I Nyamkos och Mauds och Fredriks drömvärld ska vi alltså anlita någon för att lämna våra barn på dagis, städa våra hus, skjutsa ungarna till träningen och ha maten klar när vi kommer hem från jobbet (förhoppningsvis innan barnen gått och lagt sig). Drömmen om den perfekta husmodern med det perfekta hemmet lever vidare, men nu i förädlad form.  Dagens husmoder går inte hemma i förkläde och håller hemmet rent och fint. Nej den nya husmodern arbetar heltid och håller hemmet rent och fint genom att betala någon annan.
Jag frågar mig bara, till vilken nytta?
Jo, jag är inte dummare än att jag förstår att det är arbete som får hjulen att snurra, tillväxten att växa och pengarna att rulla. Men vad är det för nytta med hög tillväxt, bar ekonomi, fläckfria golv och nystrukna skjortor om jag inte får se mina barn växa upp? Om jag inte kan ligga i sängen och kolla på vasaloppet i fem timmar eller suga upp frukostsmulorna under köksbordet en söndagsmorgon?
Jag har inget emot att göra tråkiga saker som att städa och tvätta, i värsta fall kan jag faktiskt strunta i det. Låta smulorna smula kvar under bordet och göra pärlplattor med min fyraåring istället.
Den som väljer att köpa sig tid bort från städning och matlagning bara för att kunna jobba lite mer vinner egentligen ingenting. Det handlar om att byta bort en form av arbete mot ett annat.
Hushållsarbetet springer inte iväg, det går att strunta i om man sänker sina krav och inte måste ha sköna-hem-fint varje dag året runt. Kraven på arbetet sjunker inte. Har vi väl accepterat att jobba mer går det inte att förhandla bort. Och mot det hjälper inga pigor, hemhjälp eller städinrättningar i världen.
Jag betalar gärna några hundringar för att slippa dammsuga, men inte om priset är ett fattigare liv.



RSS 2.0