Jag är alldeles för känslig. Just nu verkar jag vara inne i en ovanligt känslig period.

Ta på mig, titta på mig eller säg något speciellt och jag bröjar gråta. Det är som om allt skal, allt coolt som jag jobbat för inte finns längre, ingenting skyddar mig från att säga sanningen eller reagera. Vanliga normala människor brukar väl ha nåt slags filter mellan känsla och reaktion, inte jag, inte nu.

Det kanske låter skönt och befriande, men det är det inte. En människa som är totalt ärlig med vad den känner är minst sagt ett missfoster en sån man inte gärna vill vara i närheten av.

Dessutom har jag söndagsångest och ångrar från djupet av mitt hjärta att jag lovade att jobba nästa vecka. *vill inte*