och jag vet inte varför. Men jag känner mig ungefär som Homer Simpson efter att han förlorade bowlinghallsjobbet, fick krypa in till mr Burns och be om att få sitt gamla jobb tillbaka och mr Burns spikade upp en tavla med texten "don´t forget you´re here forever" på. (jag gillar Simpsons)

Jag har inte ens gått färdigt min utbildning, men det känns redan som om det är kört. Som om jag aldrig kommer få ett riktigt jobb utan vara tvungen att jobba som jävla-fucking-brevbärare resten av livet. och jag vet att det är att ta ut det onda i förskott men det kanske inte känns lika jobbigt då när dagen väl kommer och man står där utan en endaste liten lilltå på arbetsmarknaden.

Hur gör man? Hur får man ett jobb?

Jag inbillar mig iallafall att mediebranschen är extra hemsk. Att jobb delas ut till bekantas bekanta, barn och diverse dokusåpadeltagare samtidigt som de som verkligen försöker utbilda sig men kanske inte är uppväxt i övre medelklassstockholm snällt får stå utanför och se på som några andra hjon (snyggt ord!).

Jo, jag känner mig bitter och avundsjuk. På dem som har det lätt för sig. Som aldrig har behövt leta femtioöringar under sängen, som har kunnat bo hemma hos sina föräldrar och plugga på högskolan, som inte har behövt jobba på diverse äckliga förnedringsjobb för att överleva, som inte har upplevt hur det känns när pengarna är slut i mitten på månaden och man inte har någon mat hemma och ens föräldrar bor 50 mil bort.

Nu har jag det ju rätt bra iallafall, bostadsrätt, barn, sambo, bil (fast inget körkort än) pluggar till sist på högskolan och inbillar mig att det kanske kommer bli något av mig också en dag. Men det hindrar mig inte från att vara bitter. På alla de chanser jag aldrig fått och för alla gånger jag har fått kämpa mig till saker och ting.

Håna mig bara, det gör inget för jag har iallafall fördelen av att ha varit på botten.