Nu har det sprängts i London också. Och jag orkar inte ens knäppa på TV:n för att fånga en av de otaliga extra nyhetssändningar som säkerligen kommer hålla på ett tag. Ögonvittnesskildringar, skaka(n)de reportage, upprörda röster.  Det känns som en dålig repris.

Och jo, jag tycker visst det är hemskt att oskyldiga människor drabbas, men mediefrosseriet klarar jag mig utan. "De skyldiga ska hittas och ställas till svars...." inte en stund överlåts till eftertanke. Varför finns det så mycket hat i världen?

Nej jag tänker ägna min kväll åt att vara lycklig över att jag har världens underbaraste dotter (idag är hon det till skillnad från igår). Fundera på hur länge bakpotatisen ska stå inne i ugnen, städa litegrann och när solen gått ner kanske tillbringa en stund på balkongen och fundera lite på världens ondska.  Får man tillåta sig själv att vara lycklig när det finns så mycket skit? kanske är det rent av det som gör att vi fortfarande lever här på jorden. Och kanske är medierapporteringen och rädslan, skräcken för allt som kan hända det största hotet mot vår tillvaro...