Jag insåg först igår att jag förmodligen en längre tid har lidit av någon slags åldersnojja.
Inet så att jag direkt är rädd för att bli gammal och rynkig utan mer att jag känner mig frustrerad för att jag inte är på den plats i livet där jag trodde att jag skulle vara när jag var 20.
När jag läser om människor eller ser människor som är yngre än mig och har uppnått vissa mål som jag hade som yngre då blir jag arg, frustrerad, sur och elak. Det måste vara det som kallas 30-årskris eller?
jag har aldrig haft någon förut så jag har ju inte direkt nåt att jämföra med.

När jag var 18 så trodde jag att jag skulle ha ett bra, stimulerande, fast jobb och tjäna mycket pengar när jag var 27, dessutom skulle jag förmodligen vara gift men inte ha några barn. Barn har liksom aldrig ingått i mina framtidsdrömmar av nån anledning.

Nu är jag plötsligt där och har varken välbetalt jobb eller ring på fingret. Har inte ens haft nåt annat än skitjobb i hela mitt liv. 

Det är ju så lätt att fastna i det man inte har och känna sig smått misslyckad så nu ska jag börja tänka på det jag faktiskt har.

Jag har en underbar sambo/pojkvän/älskling... det som var min största längtan när jag var 20 men som jag inte riktigt trodde på. Nån som älskar mig och inte behandlar mig illa, som jag kan lita på och vara trygg med och som jag faktiskt står ut att bo med. Och ännu värre han står ut att bo med mig.

Sen har jag också världens underbaraste, finaste, vackraste, roligaste lilla dotter. Inte trodde jag att barn kunde vara såna (även om hon kan vara överjävlig vissa dagar också). Jag som aldrig ens har tyckt om barn kan numera med stolthet titulera mig mamma! Nu förstår jag hela grejen! (även om jag fortfarande känner mig helt lost i mammaklubben)

Och så kanske det finns andra människor därute som inte har barn och som drömmer om att få barn men av olika anledningar inte kan. Det får mig att känna mig lite lyckligare. Inte så att jag blir glad av andras olycka, men det sätter allting i ett annat perspektiv. jag känner mig liksom priviligerad.

Dessutom har jag ju iallafall tagit vissa steg mot att förverkliga mina andra drömmar också även om det ibland känns som om det ligger i någon annans hand.
jag tog tag i hela plugg grejen, gjorde högskoleprovet (fick 1.9 *stolt*) eftersom mina gymnasiebetyg inte räckte till mycket och går nu den utbildning som jag ville in på. Dessutom går det jävligt bra för mig i plugget. Vad mer kan man göra än sitt bästa liksom?

Det kommer nog att lösa sig för mig också ;-) med bröllop, hus och jobb.... och prickar man in ett par så ska man väl inte klaga he he