Jag tänkte ta och outa det ingen (eller iallafall väldigt få) vet om mig.
Jag har varit frikyrklig.

Japp, jag kan knappt skriva det utan att skämmas. Det känns jobbigt men å andra sidan är det inget jag borde skämmas över. Jag skyller på mina fromma föräldrar, utan deras hjälp hade jag nog aldrig hamnat i lovsångsträsket.

Från att jag var liten fram till 20 års ålder gick jag mer eller mindre regelbundet i kyrkan. Visst hade jag mina perioder av "uppror" då jag försökte leva som mina icke-kristna vänner, söp och gick på disco, men på det stora hela var min uppväxt präglad av livet inom frikyrkans väggar. Ni som aldrig besökt en frikyrka kan kanske tänka er knutby, så ungefär såg min ungdomstid ut.

Jag började till och med på en bibelskola, men insåg att det inte riktigt var min tekopp. Om det förde något positivt med sig så var det att jag insåg hur jag inte ville att mitt liv skulle se ut.

Jag har alltid varit ganska skeptisk av mig, och mitt liv i kyrkans värld var sannerligen inte oproblematiskt. Jag var en sån där nisse som ifrågasatte allt hela tiden, och därför blev jag nog aldrig fullt ut accepterad i den världen heller.

Ändå var det svårt för mig att lämna det livet bakom mig. jag visste ju inget annat. Vad gör en ensam ung tjej utan livserfarenhet, med alla sina vänner inom kyrkans väggar. Att lämna kyrkan var inte för mig att vända ryggen åt Gud (om det finns en gud så tvivlar jag starkt på att hon är frikyrklig) utan att lämna hela mitt sociala liv för något okänt.

Jag kan fortfarande idag känna att jag saknar referensramar som jag skulle ha haft om jag hade växt upp i en vanlig familj. Saker som kan försvåra för mig i vissa sociala sammanhang eftersom jag inte vet hur man beter sig.

När jag var liten var min största önskan att vara som alla andra. Jag ville kunna gå på disco, lyssna på musik och vara med mina klasskompisar utan att få dåligt samvete över att jag gjorde något "fel". Men alltid var det något som var fel.
Alltifrån att jag inte fick umgås med kompisar som läste frida, eller att jag inte fick titta på MTv  (hemma hos kompisar förstås, hos mig hade vi inte sådana ogudaktiga kanaler, helst skulle man inte titta på TV öht) eftersom det var från djävulen.
Min första riktiga pojkvän hade jag när jag var 18 år, men det tog slut eftersom jag inte vågade låta mina föräldrar veta att jag hade en pojkvän (som jag dessutom hade sex med). Han var muslim.

Idag är jag glad över min förmåga att ifrågasätta och kritisera. Det är något jag har fått öva upp eftersom jag har växt upp med vetskapen om att det är något av det värsta man kan göra.
Kanske är det därför jag idag har så väldigt svårt för att tro på något rakt av. jag har ett stort behov av att hitta min egen sanning och inte tro på något jag blir tillsagd att tro på. Det kvittar om det är reklambudskap eller något en lärare säger under en föreläsning. Jag måste ifrågasätta allt.

Så vad har jag lärt mig då?

kanske att barn är väldigt sårbara och lätta att manipulera. Att barn inte har förmågan att ifrågasätta och kritiskt granska, och att det kanske just därför är viktigt att låta barn forma sin egen uppfattning om världen och inte tvinga på dem något. Vare sig det är en marxistisk, kristen eller allmänt flumandlig världsåskådning.

Nu ska jag äta frukost!