Går det att förändra världen?
Är det så?
Jag vet inte, utan jag ställer det som en öppen fråga?
Min tes, är nog att unga människor idag är mer individualister än grupptänkare, men betyder det att det inte finns högre mål än de egna egoistiska målen att sträva efter?
Jag tror att man kan kombinera en sorts individualism med en strävan efter ett högre mål. Tyvärr måste man nog vara egoist i vårt samhälle för att överleva. Men det betyder väl inte att man måste trampa på andra människor i jakten på sina egna mål?
Visst finns det massor med exempel på människor som går över lik för att ta sig dit de vill, så är det ju. Men jag tror inte man behöver bli misantrop för det. I längden är jag övertygad om att snällhet, godhet och ödmjukhet är viktiga egenskaper som behövs för att man ska kunna leva ett lyckligt liv. Och ju fler som odlar just dessa egenskaper, desto bättre blir världen.
Vill man förändra världen så måste man onekligen börja med sig själv.
Du har helt rätt tycker jag. Det är lite "syrgasmasken-på-flygplanet-beskrivningen" som spelar in i ämnet.
Jag tror att under ex. 60-talet gick det att påverka och få med sig folk genom demonstrationer och musik i mer omfattning än idag. Sen har vi förändrats genom generationer och blivit mer individuella, men som du säger så behöver vi inte mörda för att få vad vi vill ha. Jag tror att man kommer längre om man bara använder den gamla klyschan: "Behandla andra som du själv vill bli behandlad".
Jag blir mkt glad av Annas och Dannes inlägg och åsikter. Ngt inom mig känner det finns hopp ändå. Precis, man måste gå före med godheten ändå. Se bara vad en nick, ett leende och lite hjälpsamhet gör med människor.Man är oftast naturligt ömsint mot djur och barn, varför inte med vuxna. Kanske för att det kan sätta igång orealistiska förväntningar hos endel, slår mig en tanke då. Javisst är detta individualismens tidevarv. ALLA vill göra SIN GREJ och få cred och lysa. Just i denna enorma trängsel blir det ändå ganska svårt att vara individualist för ensam är inte så stark. Min man och jag gör varsin bit av konstnärliga ting. Jag skriver och han spelar. Men vi har kommit på att vi ska samarbeta också och göra saker ihop för vi blir mer sedda,lyssnade på, kommer ut och vi förstärker varann och dessutom är det så roligt att vara två och samarbeta och ingen behöver sitta och vänta på att bilen ska bli ledig eller att den andre ska komma hem. Han är en generation yngre än mig och från ett fjärran land så det blir en underbar grej som ligger i tiden också. Detta är en bra sak med den nya tiden att det är mer fritt för oss kvinnor att rucka på gamla traditioner. Ändå,tillbaka till huvudämnet, det är alltför mansdominerat inom musiken, inom politiken och inom företagandet. För kvinnodominerat inom vården, skolan, städjobben,ICA-kassorna. Vi tjejer har ju inget kurage att säga ifrån, bråka eller diskutera lugnt och många kvinnor håller tillbaka andra. På ett jobbmöte i torsdags skulle det "minsann sägas ifrån" enligt korridorsnacket innan. Vad hände? Jo TYSTNAD och jag fick ensam tala till slut. Grrrr.
Din Cuppsats verkar otroligt intressant! Finns det någon som helst chans att man skulle kunna få läsa igenom din uppsats? emejl: [email protected]
helena:
påminn mig nån gång i maj (då borde den vara klar) så kan jag skicka den till dig om du vill
