Jag känner att jag sitter fast, och det finns ingen väg ut. Jag passar inte in i den riktiga världen eftersom jag har gjort allt i fel ordning.
Så här gör man.
1. Listar ut vad man vill göra med sitt liv
2. Börjar plugga (eller tar andra steg för att komma dit man vill)
3. Bygger upp en fungerande karriär (om det är det man vill satsa på)
4. Träffar någon och blir kär
5. Ser till att man har bra ekonomi
6. Skaffar barn
7. Tar hand om dem på heltid ett tag
8. Återgår till jobbet

Såhär gör jag:
1. Träffar pojke och blir kär
2. Skaffar barn (trots dålig ekonomi)
3. Kommer på vad jag inte vill göra med resten av mitt liv (jobba på posten)
4. Börjar plugga
5. Inser att jag fortfarande inte vet vad jag vill göra med mitt liv
6. Känner ångest för att jag inte räcker till nånstans

Usch, jag kan inte tänka positivt. Det är verkligen en brist jag har. Kanske den största eftersom samhället inte tolererar negativitet, att vara negativ är nästan som att vara pestsmittad.

Men allvarligt. När jag har pluggat klart och ska söka jobb, vem vill ha mig då?
Jämfört med mina yngre kursare som inte är beroende av en fast inkomst eller har någon familj att ta hänsyn till finns det nästan bara nackdelar att anställa mig.

Jag kan inte jobba 24 timmar om dygnet.
Jag kommer alltid sätta familjen framför jobbet.
Jag är i barnafödande ålder och har ett barn, stor risk att jag vill ha fler
Dessutom är jag ju kvinna och det vet man ju att det ligger i generna att inte vilja jobba

Kanske är det så... vad vet jag. Kanske är min negativitet helt oberättigad och bara min kropps sätt att få mig på andra tankar. Varför skulle jag kunna bidra med något viktigt?

Något annat än att föda barn förstås, det är ju viktigare än något annat även om man inte får vare sig betalning eller uppskattning för det.

Och då får jag ångest för att jag är så dålig på att vara mamma. Jag har inte medlemsskap i mammaklubben, känner mig osäker i en massa konstiga situationer som på föräldramöten till exempel. Kan inte undgå att tänka att jag bara spelar rollen som mamma och att jag snart kommer bli avslöjad.  Att någon kommer komma och ta mitt barn ifrån mig för att jag inte har rätt kompetens. Va fan, jag äger ju inte ens en enda barnbok, ingen bok om barnsjukdomar och ingen om föräldraskap. jag måste vara världens sämst utbildade förälder.

Så vad ska jag göra?
Livet som hemmamamma är otänkbart. Jag skulle bli tokig av att gå hemma hela dagarna och inte träffa vuxna människor och dessutom är jag nog ett väldigt dåligt hemmafruämne.

Slåss på arbetsmarknaden är också skrämmande. Jag vill inte slåss, jag är egentligen inte någon aggressiv person.
Sälja mig själv kan jag inte heller eftersom jag förvisso tycker att jag är bra på en massa saker men samtidigt inser att det finns massor med människor som gör saker lika bra eller till och med bättre än mig.

Dessutom vill jag ha ett jobb på mina villkor, med vettiga arbetstider, kanske inte ens heltid, och ändå en lön som går att överleva på.
Det går inte ihop. Arbetsmarknaden är uppbyggd för att vi ska trampa på varandra i jakten på bekräftelse. Den som inget jobb har han är inget värd...