Liten och ettrig

Jag såg med nyfikenhet fram emot föreläsningen som skulle ta mig till mitt mål, eller åtminstone en bit på väg, att bli en sån där som skriver vassa och inspirerande krönikor.

Overheadmaskinen surrade. Det tog et tag, som det alltid gör, att ställa in skärpan på den. Vad som visades har jag inget riktigt minne av, men jag är säker på att det var exempel på såna där lysande och bra krönikor. Eller så var det tvärtom, avskräckande exempel. Jag kommer som sagt inte ihåg.

Rasp, rasp. Nyinköpta bläckpennor i nyöppnade block. Här ska antecknas! Vad är skillnaden mellan ett kåseri och en krönika? Attans att jag inte lyssnade bättre! Kåseri låter som något lugnt och fridfullt som man avhandlar i en hängmatta, något för farbror Melker i Saltkråkan. Han kanske var kåsör? Om jag inte minns fel så arbetade han med skrivande på något sätt i alla fall. Författare kanske? Finns det förresten människor som skriver kåserier längre? Kåseri. Det låter gammalt.

Sedan fick vi läsa en krönika av Linda Skugge. Den där omdebatterade, där hon beskrev Björn Ranelid och hans läppglansinsmorda mun. Fast han hade inte läppglans, det kommer jag bestämt ihåg att han försvarade sig mot i en soffa i Nyhetsmorgon. Efter den gången kan jag inte tänka på Björn Ranelid utan att fundera på det där med hans läpp. Varför hade han komplex för den?

Nåja, tillbaka till Linda Skugge. Förutom den där konstiga beskrivningen av Björn Ranelid så var det en förfärligt tråkig text. Fast jag tror det var meningen att man bara skulle läsa början, men hur lätt är det? Har man redan börjat kan man väl läsa ända till slutet. Jag kommer faktiskt inte ihåg något annat av krönikan än just den där början, och att jag tyckte Linda Skugge verkar vara en bitter stackars människa. Fast den bilden hade jag kanske redan innan jag läste krönikan. Saker flyter liksom ihop.

Men hur ska jag kunna skriva om den där föreläsningen utan att skriva om uppgiften vi fick? Det går ju inte.

I vilket fall som helst så blev det som det blev. Jag hade en tanke om den där krönikan i huvudet men den kom liksom aldrig fram. Det var så många saker som stod i vägen för orden. Nej – gör inte så! Enligt reglerna, till punkt och pricka. Driv en tes, ethos, pathos och logos, ta ställning, men skriv för helvete inte folk på näsan!

Jag blir nog aldrig nån krönikör tänkte jag.

Fick bra kritik på min krönika, detta av läraren som går under namnet kärringen. Jag kanske borde vara snällare?
Nej, inte vara snäll bara för att jag får bra kritik. Jag står väl för vad jag tycker?
Men jag smälter ändå lite när jag läser orden: begåvat, mycket driv och BRA! Ja, jag ÄR lättköpt...

Den första dagen hade jag ännu inte börjat läsa på bussen.

Buss 865 går mellan Haninge och Huddinge. Så fort man passerat Jordbro industriområde är det som att gå ett halvsekel bakåt i tiden. Bussen masar sig fram på slingriga vägar genom skogen som då och då bryts upp av en och annan hage där korna lunkar på och tuggar sitt gräs i godan ro.

Nu är det ju tyvärr så att jag blir så lätt åksjuk. Därför brukar jag alltid sätta mig längst fram i bussen, på det där sätet som egentligen är reserverat för äldre och handikappade. Det brukar i alla fall gå bra, och om jag sitter längst fram i bussen och tittar ut genom fönstret, och inte läser, så brukar jag inte bli illamående. Det blev jag inte heller den där första dagen.

Föreläsningen skulle handla om nyhetsartiklar. Efter nästan ett års uppehåll från journalistikstudierna skulle vi alltså få sätta igång igen. Det låg ett tungt moln av förväntan över oss allihop. Du vet ett sånt där som brukar infinna sig vid höstterminens start. Det är en slags känsla av att allt är möjligt, gamla misstag och misslyckanden spelar ingen roll och dessutom är det ju så trevligt att få träffa alla igen. Lite äldre, lite brunare och kanske lite klokare än för ett år sedan.

Pladdret ville inte riktigt tystna, och vi var alla kanske lite panikartat spända. Först alla frågor. Hur är det egentligen med praktiken? Får man praktisera hos en frilansjournalist? Och hur lång är den? Var det sju eller åtta veckor? När måste man registrera sig? Gör det nåt om man har en rest på 10 poäng?

Jag var faktiskt ändå ganska glad över den där första föreläsningen. Över att bli så skoningslöst inslungad i något. Att helt oförberedd tvingas skriva en artikel på mycket kort tid var en ångest som ändå gladde mig på något vis. Jag kände hur det jag som hela sommaren sprungit upp och ner för tusentals trappsteg, som slavat med att dela ut post för 97 kronor i timmen, successivt byttes ut mot en gladare och friare version av mig själv.

fick erbjudande om att skriva en debattartikel i en tidning i morgon. Hade varit kul, men sen blev erbjudandet hux flux nedskuret från 3500 till 1200 tecken. Då får det vara... *suck*

on the record: förortspolitiken suger

Jag blev Modde-Fredde minsann... ja vi är väl lika snygga ;-)

testet gör du här.

är det vädrets fel?

Borde väl egentligen gå ut och fota lite till slummers bildreportage, men känner inte direkt för att gå ut. Regn och rusk... fast jag tycker ju det är mysigt så jag borde inte klaga.... nej jag ska inte klaga. jag ÄLSKAR hösten. På riktigt.

De ringde från jobbet också, men då lade min mobil av. Så tråkigt ;) eller lägligt kanske? jag kan ju ändå inte jobba i morgon så det gör inget...

Jag skulle tro att jag kommer lägga ner den här bloggen snart, till förmån för nästa projekt. Den som lever får se... (åh vad jag älskar töntiga talesätt!)

Nu när jag letar inredningsinspiration blir förstås bloggen för dagen Emmas blogg. Precis sånt som jag gillar.