Varför är det så fult att vara bitter? Jag tror att vi var och en har stunder då vi vältrar oss i självömkan och tycker att vi förtjänar bättre. Men varför är det så få som erkänner det? Är det fult att vara mänsklig? Att hysa även mindre ädla känslor? 
Jag tror inte det. Det kan vara oerhört befriande att erkänna att man inte är perfekt, och oavsett hur mycket man försöker så kommer man aldrig att bli det heller.
Det är ok att vara elak, bitter, missunnsam, egoistisk och allt det där, det betyder ju inte att det är det enda man är. Man kan ju faktiskt vara generös, glad, harmonisk och lycklig ändå.
Personligen har jag ganska svårt att tro på folk som enbart går omkring och lyser som solar hela tiden. Att ständigt vara lycklig, vad är det för liv?