jag kräks!
Jag vet , det säger emot sig själv eftersom jag är en själv (iallafall på papperet om inte i själen).
Men det är så jävla överhurtigt och klämkäckt och jag vet inte vad. Lite smådesperat nästan.
Så många som verkar ha bloggen som nån slags marknadsföringsplats för sig själva (säkert ett jättesmart drag som jag själv borde testa istället för att häva ur mig min bitterhet över världens beskaffenhet). Käcka små fraser som "jag tror på mig själv", "på väg mot framgång", "en blivande framgångsrik jpurnalist", yada, yada, yada.
Det finns redan för många journalister. Fatta! Det som behövs är inte fler unga, framgångsrika, koola, häftiga journalister. Det som behövs är lite mer värme, medmänsklighet och intelligens.
Jag blir mer och mer på det klara med att jag aldrig kommer se mig själv som journalist. Att låta oss läsa Bourdieu första terminen på utbildningen kanske inte var världens smartaste drag för det har åtminstone satt sina spår i min syn på journalistiken och världen.
Jag vill inte vara den där lilla amöban som simmar runt i det journalistiska fältet utan någon som helst möjlighet att påverka eller ens göra någon nytta.
Det var en kort intervju med maria Pia Boethius i bokbussen igår. På frågan om det blev roligare att titta på TV efter att ha läst mediekritisk litteratur skrattade hon bara och sade att det är nog större risk att man slutar titta på TV och börjar ägna sig åt saker i den "riktiga" världen istället.
Ungefär så känns det.
Nu ska jag återgå till den andra irriterande boken istället. Jävla 40-talister!
Jo, det där känner jag igen mig i. Fast jag använder inte min blogg som nån markandsföring för vad jag kan och inte kan, utan för att jag tycker om att skriva och vill skriva av mig.
Att det finns så många journalister-to-be på bloggarna är ju inte alls konstigt, var annars hittar man ett medium där ingen säger till en "så där får du inte skriva" eller "stryk det där"? Bloggen är en journalist-ego-boost utan like! :)
Och visst finns det ett enormt överskott på journalister men jag tror ändå att det finns en plats för en, bara man biter ihop och kämpar. Naivt? Kanske.
Lycka till med din webbgrej! :)
svarar therese:
om man frågar folk som läser journalistik varför de gör det så är svaret nästan alltid "för att jag gillar att skriva". Jag tycker svaret borde vara "för att jag gillar att tänka". Det är därför jag blir frustrerad. Men du har nog rätt, det finns en plats för en.
Det där är klurigt, när jag sökte till SVF så skulle jag motiverar varför jag ville bli journalist, att gilla och skriva var ingen av orsakerna. Sedan när det var antagningsintervjuer gick det rykten (som visade sig vara sanna) om att ngn hade sagt för att dom ääääälskade att träffa männinskor. Läraren som intervjuade hade då sagt:
-bli flygvärdinna då!
Jag tycker att din tanke är helt rätt! "för att jag gillar att tänka". Det är ju det som allt handlar om, att från en dag till en annan tänka, lära sig det man inte kan och utvecklas. Om inte det vore den stora drivkraften skulle jag lika gäran kunna sitta i kassan eller bli flygvärdinna.(ser inte ner på flygv. yrket men det är inte min stora dröm).
Jag tycker att du är sund som har dom här tankarn och fler journlister behöver tänka till på både det ena och det andra.
Tillskillnad fr Therése så tycker jag att marknaden är rätt mättad nu! Hålet som kommer bli efter 40-talisterna är redan fyllt (gäller mig själv också) Så det kan vara läge minska antal platser på journlistutbildningarna. Det spottas ut runt 1200 per halvår. Och dom ska göra.......vad?!
Och jag älskar dina "bitska" inlägg i bloggen!
Bara så där rakt av! :)
Skitbra inlägg!
Jag kan ta åt mig lite faktiskt. Jag kan ibland vara jävligt nonschalant när det gäller världsproblem och göra det till humor för att jag inte vill påfresta mig med att må dåligt av det som jag skriver - även om jag skriver en del om saker som får mig att vilja sitta i en bunker i tre dagar. Egentligen vill jag bara skriva om musik om jag ska vara helt ärlig.
Folk har drömmar inom "populärjournalistiken". Jag har märkt att många inom bloggvärlden har drömmen om att bli krönikörer på Expressen eller Aftonbladet för att det verkar coolt, vilket jag tycler är helt fel inställning. Då handlar det inte om konsten att skriva utan att visa upp sig själv sina pretentiösa ord i tron om att folk tycker om en för att man är med i kvällspressen.
Det jag också ville få fram var att:
När jag skriver så är målet att leva sig med i texten. Att man kan fängsla sig själv så mycket att det gör ont i huvudet och kroppen så att man är helt slut efter en text - det är att skriva för mig. Blir något annan fängslad av det så är det bara en bonus.
Ha danne! huvet på spiken. Det var det jag ville komma fram till ju men det fastnade nånstans på vägen.
Vissa människor är inte intresserade av det de skriver om, eller ens intresserade av själva skrivandet. Det som driver dem är en bildbyline, inbjudan till kändisfester och en chans att bli pseudo-kändis. Det tycker jag är tragiskt.
Jag tror jag ska försöka driva igenom byline-förbud i vårt webbprojekt, att alla skriver under pseudonym eller signatur. Fast det kanske inte är så populärt?
Haha!
Det hade vart kul att se reaktionen hos folk i alla fall!
Ni verkar vara många som anser att det finns tillräckligt många journalister för att fylla alla arbeten om och om igen. Frågan ni måste ställa er är om det finns tillräckligt många smarta och duktiga journalister? En snabb titt i tidningarna gör gällande att det måsta saknas en uppsjö av ryggrader i alla tidningshus, inte ens 1200 nya per termin verkar hjälpa...
svarar Anders:
om du läser min kommentar till Danne så förstår du att jag tycker samma sak, det är egentligen inte antalet blivande journalister som är problemet utan att det är så stor andel av de blivande journalisterna som är mer intresserade av en egen byline än något annat...
Very informative and enlightening website
