För mig är det personligt att skriva uppsats. Jag vet inte om det har att göra med att jag är speciellt känslig eller att jag är fostrad till kvinna. Men Jag kan inte ta det som en uppgift som behöver lösas. För mig är det rent personligt. Om det går dåligt så är det på grund av min bristande förmåga, går det bra är det för att jag är en sån lysande personlighet.
Jag känner igen känslorna från förra gången jag skrev uppsats. Depressionen, känslan av att aldrig kunna lyckas med uppgiften. Det bottenlösa hålet av uppsatsångest. Jag vet att det är en del av processen, ändå kan jag inte distansiera mig från det. Jag går helt upp i känslan av att vara en misslyckad idiot.
Att skriva uppsats är för mig en slags organisk process. Från att jag börjar formulera ämnet i mitt eget huvud tills att det är klart, korrekturläst och utskrivet är det som om det får ett eget liv. Uppsatsen växer, vänder och vrider på sig, uppför sig ibland som en trotsig treåring och ibland som en kärleksfull partner. Det är liksom inte jag som skriver uppsatsen, det är den som skriver sig själv, i en ständig kamp med mig.
Efter flera veckors ångest och en känsla av att stampa på samma lilla fläck kan det plötsligt rassla till och ett hundratal pusselbitar ramlar på plats som av sig själva. Hur det går till vet jag inte. Jag skulle iallafall inte kalla det för hårt arbete, även om det är jävligt jobbigt att gå omkring med ångest över att man inte har gjort nånting på tre veckor.
Jag vet, det låter skitflummigt, herregud det är ju bara en uppsats!

jag sa ju det, jag tar det alldeles för personligt.