Liten och ettrig

Tack Belinda Olsson för bra krönika idag!

Om jag nån gång föder ett barn till så tänker jag inte amma. Bara för att! Jag tyckte det var en enda lång pina att amma. Nåt jag aldrig mer kommer vilja vara med om.

 Kommer ihåg med skräck hur jag satt i sängen och det knöt sig i magen på mig så fort min lilla skrutta började pipa och jag visste att det var amning på schemat.

Och jag kommer ihåg hur fasansfullt ont det gjorde, som att få bröstvårtorna bortskurna med en trubbig brödkniv.

Och jag kommer ihåg hur hemsk jag kände mig som mamma som nästan tyckte illa om mitt barn bara för att jag var tvungen att amma. 

Och jag kommer ihåg när jag var tvungen att åka in till akuten med hög feber och fick suga ut en hel del var ur mitt inflammerade bröst. (Enligt BVC var det bara en vanlig mjölkstockning och bästa receptet för att bota den var förstås att AMMA!)

Men visst fungerade det. Produktionen var det inget fel på, tvärtom! Jag läckte som ett såll, blötte ner tröjor, sängkläder, allt som kom i min väg och var en riktig storkonsument av bröstmjölksskydd som jag fick byta jämt och ständigt. Och ungen åt som en häst och gick upp ordentligt i vikt. Den enda som led var jag.

Jag erkänner villigt att det var en enorm lättnad den dagen jag fick börja jobba och lämna över matandet till pappan. Vilken enorm frihet! Att slippa styras av sina sprängande bröst.

Så jag säger, Amning, nej tack!

Såg igår en bit av dokumentären om atombomberna över Japan. Tyvärr missade jag det mesta men det jag såg var tillräckligt hemskt för att få tårarna att trilla nedför kinderna.

Jag förstår inte hur människor kan vara så grymma. Är allt tillåtet i krig? "Nu har vi uppfunnit en ny leksak så nu gäller det bara att hitta rätt tillfälle att testa den på levande människor..."

Det värsta är väl att det inte är helt otänkbart att det skulle hända igen. Se bara på Irak, hörde på TV att omkring 25000 irakier hade dödats sedan krigsutbrottet. Men what the hell, de var ju säkert militanta muslimer och det vet man ju hur sådana är... lite uppoffringar måste man ju göra för att skapa ett demokratiskt samhälle. Eller?

Inte pratas det om att helt oskyldiga människor dör i kampen.... för vad? Eller mot vad? Är det mer försvarbart att döda oskylciga barn i kampen mot terrorismen än att terrorister mördar oskyldiga barn? Jag förstår helt enkelt inte skillnaden. För dem som inte själva får bestämma om de ska fortsätta sina liv eller inte är det förmodligen ingen skillnad.

Dokumentären why we fight som gick på svt för nån vecka sen var också bra och tankeväckande. Om det är så att krig startas av högst ekonomiska orsaker så kan man ju se det som att oskyldiga människor dödas i rent vinstsyfte.  *nynnar*  "sådan är kapitalismen...." 

Iallafall om man ska tro den kristna dagstidningen världen idag. Det skulle vara intressant att veta varför de tycker att det är en bra förstasidesnyhet. För att avskräcka folk från att bli homosexuella kanske? Ha ha... ja, ibland blir man förvånad över intoleransen. "...homosexuell livsstil är farligare än att röka och vara överviktig". Det ni! Det skulle vara intressant att veta just vad den där homosexuella livsstilen innebär. Ska nog maila den där tidningen och fråga.

Ännu fler sjuka citat från amerikanska kristna fundametalister finns här.

Ja, jag erkänner. Det är mitt fel att arbetslösheten ser ut som den gör. Jag shoppar helt enkelt inte tillräckligt mycket. Visst har det blivit en hel del impulsköp på sistone men nivåerna på min konsumtion är alldeles för fjuttiga för att generera minsta lilla jobb. Så jag tar på mig skulden helt och fullt.

I dagens aftonbladet läser jag att svenskarna konsumerar för lite, därför skapas heller inga nya jobb. Det är vårt eget fel alltså. Men det som fångar mitt intresse är meningen "konsumtionen är visserligen hög, men den vägrar växa". Nej, det kanske finns en gräns för hur mycket folk orkar shoppa loss?

Inte för att jag tror att gränsen är nådd än på långa vägar men det ger en onekligen en tankeställare. kanske är det så att det finns fler än jag som tycker det finns viktigare saker i världen än att ha de nyaste och prylarna, trendigaste kläderna och som tycker att hela mentaliteten bakom slit och släng samhället ger en lite bitter eftersmak.

Är det allra viktigaste här i världen att köpa, köpa, köpa så mycket man orkar? Och för att kunna göra det måste man jobba, jobba, jobba. Sopberget växer, glaciären smälter med allehanda konstiga väderförändringar som följd. Men så länge vi fortsätter konsumera så fungerar iallafall vårt samhälle. Kanske är det på tiden att vi börjar fundera på om det är just ett sådant samhälle vi vill ha. Uppenbarligen är det så, eller är det bara för sent att göra något åt det?

Bäst att hålla tummarna och hoppas att växthuseffekten inte har hunnit få alltför orimliga proportioner innan jag dör. Så är allt frid och fröjd...

Är för mig kriminologiproffessor Jerzy Sarnecki. Jag gillar hans kritik mot medierna och den allt mer uppskruvade våldsdebatten. Men det är ju klart. Seriös forskning säljer väl inte lika bra som smarriga löpsedlar om att våldet ökar och ökar och blir grövre och grövre.

Nej tack, jag tänker inte gå omkring och vara orolig och ropa på fler poliser.